Kyrkor

Kyrkor

Särna gammelkyrka

Gammelkyrkan

Gammelkyrkan

Gammelkyrkan restes på bara tre veckor nere vid Särnasjöns strand – exakt 40 år efter det att Särna erövrats från Norge vid kanske världshistoriens fredligast fältslag

Med sin ålderdomliga torftighet avspeglar hon sin avsides belägna och glesbyggda sockens en gång så hårda levnadsvillkor. Arkitektoniskt ter hon sig framsprungen och mejslad ur sin karga, men storslaget sköna omgivning, väderbiten och tuktad genom sekler av fjällbygdens skoningslösa klimat.

Mer än en gång har hennes öde varit nära att beseglats. Men hon har alltid övervunnit alla kriser. Och idag vårdas hon ömt, som ett oskattbart kulturarv, och betraktas som bygdens yppersta klenod.

Söker sitt like

Inom sina väggar hyser hon ett kyrkorum vars enkla, men ålderdomligt säregna skönhet söker sin like. Och det är ingen tillfällighet att det i mycket bär en prägel som går igen i många jämtländska kyrkor – främst vad koret beträffar. Den nuvarande altartavlan, föreställde Kristi himmelsfärd, målades nämligen 1775 av ”skilderimålaren” Anders Berglin från Hackås. Den omges av ett sirligt och formskönt utanverk i barock framför en draperimålad fond som tillsammans skapats av mäster Jonas Granberg med sonen Pål Jonsson från Klövsjö. Och de båda har också gjort den ”pyramidiska äreport”  mot koret, av vilket nu bara rester återstår.

En äldre altartavla, målad 1689 av Israel Ericksson, sitter numera på södra väggen.

Färgprakten i koret harmonierar väl med den varmt rödbruna färgsättningen som dominerar de slutna bänkkvarteren – som även går igen i predikstolen från 1728. Men i övrigt är det ett ljust kyrkorum – med vita väggar , över vilka välver sig ett likaledes vitt tunnvalv. Och därtill ett värdigt kyrkorum, som numera sedan länge ånyo sommartid brukas i det ordinarie gudstjänstlivet – som komplement till den nya kyrkan. Och som i vördnad brukar besökas av skaror av turister.

Särna kyrka

Särna nya kyrka, exteriör

Särna nya kyrka

Trots ett strängt klimat med åtföljande hårda livsbetingelser har Särnabygden, vid porten till fjällvärlden och långt från de centrala delarna av länet, mycket gamla anor. Men dess kyrka är sprungen ur behovet av ett ändamålsenligare tempel än den i mitten av förra seklet illa medfarna och ¨mycket bofälliga¨ gammelkyrkan. Den senare utgör dock en alltjämt ett trivsamt komplement till efterträdaren och brukas flitigt sommartid.

Det var i samband med ett år 1853 företagen visitation som frågan om ett nybygge av den anledningen för första gången på allvar aktualiserades. Men byborna tyngdes då ekonomiskt under bördorna av stora kommunala åtaganden, varför frågan förblev vilande.

Men tre år senare eldhärjades gammelkyrkan. Skadorna blev visserligen begränsade men händelsen gav ny näring åt nybyggnadsplanerna. En omfattande reparation av den otillräckliga gammelkyrkan ansågs inte längre vara försvarbar och den 18 maj 1856 fattade sockenstämman det historiska beslutet att låta bygga en ny.

Uppdraget att upprätta ritningar gick till arkitekt P.J Ekman som även presenterade ett kostnadsförslag på 14,555 riksdaler och 8 skilling Banco. För att klara ett sådant ekonomiskt åtagande tvingades socknen hos biskopen ansöka om ett bidrag på 10 000 riksdaler. År 1860 fick sockenmännen beskedet att villkoret för att en stiftskollekt för detta ändamål skulle beviljas var att man kunde påvisa att arbetet har inletts. Därför beslöts att var och en som ägde en häst påföljande vinter skulle köra fram var sitt lass sten till det blivande bygget.

Men trots det tog det ytterligare tre år innan Kungl. Maj:t kunde godkänna bygget. Den 10 oktober 1864 beslöts så att uppföra en timmerstomme, som därefter skulle ges tillfälle att sätta sig innan man tog itu med inredningen. Men därifrån skulle steget ändå bli mycket långt innan kyrkan stod redo att tas i bruk. Först 1876 Inngick man till regeringen med begäran om att av skogsmedel från Lövåsen vid Fulufjället få avsätta 10 000 kr till inredningen. Och tre år senare, Mikaelidagen 1879 kunde en efterlängtade kyrkan invigas.

Tragedi och beslutsamhet

Glädjen över den nya helgedomen blev dock kortvarig. Natten till den 12 februari 1893 lades hon i aska vid en våldsam eldsvåda. Som så ofta vintertid i Särna var kölden sträng och som följd därav fungerade inga släckningsredskap. Hjälplösa kunde tillskyndande särnabor bara åse hur den smäckra 120 fot höga och med galvaniserad plåt klädda tornet efter bara någon timme störta samman och krossade långhuset, som praktiskt taget jämnades med marken. Det mesta av lösöret han man dock dessförinnan, föra ut ur kyrkan. Klockorna smälte dock ner av hettan.

Men någon handlingsförlamning drabbades därmed inte församlingen. Kyrkan byggdes raskt upp igen efter ursprungliga ritningar. Man gav sig denna gång inte ens tid att invänta Kungl. Maj:t nådiga tillstånd. Och redan året därpå kunde hon åter invigas.

Liksom föregångaren är hon timrad och panelklädd, med rektangulärt långhus, torn i väster, vapenhus i söder och korarabsid i öster. Arkitektoniskt var hon ursprungligen ett utpräglat barn av sin tid, och liksom de båda samtida kyrkorna i Hamra och Tyngsjö både ut och invändigt präglade av en sällsam provkarta på olika former av överdriven snickarglädje. Karl Erik Forslund liknade henne i denna utstyrsel vid en sockerkrona med silverpapptak. Och av gamla bilder att döma så var den karaktäristiken välfunnen.

Omdanad i etapper

Två genomgripande restaureringar har, 1914 och 1958, har dock gjort rent hus med snickarglädjen. I dag är det ett vackert och stilrent tempel som möter betraktaren. Redan 1914 gavs tornet en ny och renare form i och med att den oproportionerliga takutsprånget kapades och tornur installerades. Vid 1958 års mycket genomgripande ombyggnad gick man vidare på den inslagna linjen, och vid återinvigningen sista söndagen i advent det året uppvisade kyrkan en helt ny och radikalt förskönad gestalt. Och sedan dess är det inte mycket som står att känna igen av 1890 – talets ”sockenkrokan”. Tornet gavs nu en ännu slankare profil , ett intryck som ytterligare förstärktes genom att det höjdes ett tiotal meter och kröntes med reslig spira. Kyrkan blev synlig vida omkring i dalgången. Vidare installerades ett nytt och elegant tornur i modern design.

Idre Kyrka

Idre Kyrka, exteriör

Idre Kyrka

Aret 1644 införlivades Särna- och Idre socknar med det svenska konungariket. Detta skedde genom en oblodig inmarsch från Älvdalen i söder. Älvdalsprästen DANIEL BUSCOVIUS tåga­de, i spetsen för ett par hundra dalkarlar, in i den nordliga delen av Dalarna och utvidgade därmed det svenska konungariket med en stor ödemark och en mycket liten befolkning. Idre kapellförsamling kom, att i över tvåhundra år, lyda under Särna. Först 1917 blev Idre egen församling.

Förutom kyrkogården intill församlingskyrkan i Idrebyn finns fyra mindre gravplatser inom församlingen: Storbo, Drevdagen, Storsätern och Storfjäten.

 

Platsen där den nuvarande kyrkan är belägen, är en mycket gammal gudstjänst- och kyrkplats. Det berättas att man redan under medeltiden samlades här, några få gånger om året, invid ett 4 alnar högt träkors för att hålla gudstjänst. Gudstjänsterna ombesörjdes då av tillresande präster från Hamars stift i Norge.

Man vet säkert att år 1624 fanns här ett kapell, uppfört i timmer och mycket litet. Det saknade såväl torn som sakristia. En uppgift ger vid handen att en viss Peder Engelsson utförde målningsarbeten på kapellet detta år.

Den andra kyrkan (eller Idre kapell) uppfördes år 1842. Det nya kapellet försågs med ett torn i väster där den gamla klockan från 1768 upphängdes.

Två träplattor, som togs tillvara vid kapellets nedrivning 1932, berättar följande:

»Till Guds namns ära och Idre församlings hugnad bygdes detta tempel året 1842 efter Christi börd. ABS i Leksand.»

»Detta Herrens hus är upbygt 1842 under kyrkoherden C P Åmarks ämbetstid av Ris Eric Larsson i Leksand.»

Då Idre kapell revs 90 år efter dess tillkomst, för att bereda plats för den nuvarande kyrkan, avslutades ett långt kapitel i Idre församlings historia. Redan innan sekelskiftet 1900 hade man nämligen livligt diskuterat en genomgripande restaurering av kapellet, men meningarna gick isär. Resultatet blev att man övergav kapellet och inrättade istället ett hembygdsmuseum i helgedomen.

På berget  strax norr om byn uppfördes en helt ny kyrka, också denna i trä. Den hade formen av ett latinskt kors med ett kraftigt centraltorn där klockorna upphängdes. Året var 1914. Men »Nya kyrkans» livslängd sträckte sig inte mer än 11 år. En kall vinternatt 1925 brann den ned till grunden.

Så fick då arkitekt Knut Nordenskjöld som nyligen signerat ritningen till Staffans kyrka i Gävle, uppdraget att skapa en helt ny kyrka i Idrebyn. 1842 års kyrka som då var i ett mycket dåligt skick, nedrevs för att lämna plats för den nuvarande. Den 19 november 1933 kunde så äntligen Idrebyns fjärde kyrka invigas av dåvarande biskopen i Västerås stift, Einar Billing (t 1939).

 

 

Kyrkobyggnaden

Idre kyrka domineras av sitt kraftigt accentuerade torn. I tornet hänger tre klockor: Storklockan, lillklockan och en stålklocka (ton F) för tornurverket. Storklockan och lill­klockan är gjutna 1933 till den nya kyrkan medan den tredje klockan är tillverkad i Bochum 1875.

Kyrkans inredning är stram och sparsam, men stiltrogen. Interiören domineras av det stora krucifixet på korsväggen. Ingången till koret markeras av två snidade obelisker, krönta av morgonstjänor. Långhusets väggar pryds med lam­petter där landskapsvapnet ingår: Dalpilarna, krönta med hertigkronan.

1933 års orgelverk, 2 manualer o pedal – 10 stämmor , ersattes 1971 med ett helt nytt . Den nya orgeln är byggd av Olof Hammarberg i Göteborg. Den har 2 manualer och pedal, sammanlagt 13 stämmor. Orgeln invigdes av dåvarande organisten i Mora, Gunnar Rosenberg.

Ovanför ingången. till sakristian hänger 1768 års kyrkklocka. Den bär inskriptionen: »Berg och dalar lofve Herren. Halleluja Laudat et minor Olymporum anno 1768».